Hantverksmässig tillverkning

Tunnbinderi är ett gammalt hantverk, de första kända uppgifterna om tunntillverkning härstammar från 500 år f. Kr.. Från början gjorde man raka tunnor, men senare började man böja tunnor, eftersom dessa blev lättare att hålla ihop och också enklare att hantera. Själva tunnbinderitekniken tros ha utvecklats från båtbyggeriet. Kan ett kärl hålla vattnet ute så borde den också kunna hålla vattnet inne utan att läcka.

Fat som ska användas för lagring av olika drycker, som vin, sprit och öl, måste vara tillverkade i det bästa tänkbara materialet med tanke på hårdhet och täthet. Ett av materialen som uppfyller dessa krav är ek. Förutom krav på materialet måste faten tillverkas med perfektion, då minsta lilla misstag kan orsaka läckage och göra tunnan oanvändbar.

Tillverkningsmetod och handverktyg som används vid tunntillverkning har inte ändrats så mycket under årtusenden. På bildserien till vänster demonstrerar Johan nutida tillverkning med handverktyg, så som det har sett ut i årtusenden fram till slutet av 1800 - talet då tunnbinderier började industrialiseras.

Arbetet med att tillverka en trätunna börjar med val av material. Ek som lämpar sig för att göra tunnor av ska vara rakvuxen och utan kvistar. Därefter klyvs stocken upp och sågas sedan i önskade dimensioner beroende på vilka tunnstorlekar som ska tillverkas. Sedan skärs de specialsågade ekbitar av högsta kvalitet ut på insidan för att tunnan ska bli lättare att böja. 

Därefter får staven sin grundform genom att sidorna yxas till med en bila. Sedan hyvlas stavens sidor genom att träbiten förs ner över en upp och ner vänd hyvel. Denna metod ger tunnbindaren fullständig kontroll över stavens form och vinklar. Det är tunnans form och storlek som bestämmer vilka måttförhållanden ska råda mellan stavens ändar och mittpunkt. Stavarna måste vara exakt rätt utformade för att passa med varandra och för att det inte ska bli glipor mellan stavarna efter böjningen av tunnan. En tunna ska vara tät från början och utan några "hjälpmedel".

Stavar, som rundats av på utsidan, reses därefter till en spretande tunna. Tunnan böjs sedan ihop med hjälp av vatten, eld och grova järnband. Tunnan värms upp över en öppen eld för att den ska bli lättare att böja, under böjningen fuktas tunnan kontinuerligt med vatten för att den inte ska ta eld. Grova järnringar i olika storlekar används för att böja ihop tunnan från en ände i taget mot mitten. Sedan återstår torkning av tunnan, byte av band, tillverkning och montering av bottnar, tillverkning av ställning, montering av kran och ytbehandling med linolja innan tunnan är klar.